Vitt på svart

Antti Nylén ⎜Essäist

I

Dikten En resa till Cythère beskriver en seglats utanför kärleksgudinnans födelseö, en uråldrig kultplats. På stranden ser diktens jag en galge med en hängd människa, en grotesk kropp sönderhackad av asfåglar som obegravd utlämnats åt naturkrafterna till hans ”gudlösa riters försoning”. Förfärad stirrar vår poet på den ruttnande kroppen tills hans inser att han ser på sin egen bild: ”Du ömklige hängde, jag delar din dom!”

Det är något mycket merenmiessaktigt i Baudelaires alternativa korsfäste – som lider i andras ställe, och som just för att hans gått ur led och blivit deformerad, föreställer vem som helst som bara vågar och ids titta. Det extrema är universellt, det främmande och fruktansvärda är vanligt. Det vore barmhärtigt att inse det. Men att inse är inte lätt. Något står i vägen för barmhärtigheten. Därför avslutas dikten med den ohöljda enkla bönen: ”O ge mig styrka, Herre, och mod att se utan avsmak min själs och lekamens gestalt!”

Baudelaires hängde är ingen särskilt alternativ korsfäst, snarare en variation på ett bekant tema. Förutsatt att dikten inte baserar sig på poetens eget minne är dess förebild utan tvekan det vanliga krucifixet, vars våldsamma köttslighet ofta förblir osedd (vi ser bara symbolen), liksom även det att krucifixet inte bara föreställer Jesus på korset utan också människan i all sin enkelhet, människans lott i världen, ”människonaturen”, om uttrycket tillåts. Vi har ”spikats fast” i världen men också i vårt eget kött, och vi kan inte ”hjälpa oss själva”, för vilket översteprästerna och de skriftlärda även gjorde narr av Jesus (Matt. 27:42).

Även de såg på sig själva när de såg på den korsfäste Jesus. Enligt den kristliga tanken ska man alltid se utanför sig själv, på andra, till och med och i all synnerhet då man vill se sig själv.

Köttet är mystiskt. Speciellt vars och ens eget kött som dock inte är helt eget; det ska ju slutligen återbördas dit det kommit ifrån, till ”jorden” och till slut när solen slocknar, till stjärnorna och rymdens vindar. Kroppen är på samma gång bekant och främmande. Människan har nämligen inte en kropp som man kan känna och äga som ett föremål. Människan är kroppen. Ingen kan bli objekt för sig själv, studera (lika lite som hjälpa eller rädda) sig själv. Som sagt, det kan bara någon annan göra.

Vi är frestade att invagga oss i tron att det inte finns något märkligt eller främmande i vår kropp, att vi har kontroll över den och att vi är välskapta och friska, trots att vi i hemlighet vet att vi är deformerade, blödande, fula och knotiga monster, precis sådana som den korsfäste Jesus – eller Elina Merenmies tuscharbeten, där varje hårlinje är räknad. De är allvarliga, omsorgsfulla och koncentrerade bilder, realistiska eller rentav naturalistiska – endast moralismen saknas!

Jag ser ett slags ”utvecklingsgång” från den metafysiska skräcken i Fåglar, Mask och Getingar från tidigt 1990-tal via Facts of Life och ett antal nallemotiv till den senaste tidens tuschteckningar, i vilka skräcken har släppt och en fysisk stillhet råder: köttet betraktas nu utan vämjelse, lugnt, som det är (Hair, White Phosphorus). Fulheten upphör att vara fulhet när man vågar se på den. Den blir förbarmad. Vi får vara deformerade, blödande, knotiga och så vidare.

Jag skrev ordet ”utvecklingsgång” inom citattecken, för processen är inte kronologisk (den syftar inte på konstnärens ”andliga växande”). Merenmies produktion genomsyras snarare av en själslig väg av något slag, som man måste vandra om och om igen, från början till slut. I det kristliga tänkandet, i motsats till de stora östliga religionerna, där tron ses som en väg, består omvändelsen eller försoningen med världen och Gud uttryckligen av oändlig upprepning. Man kommer inte fram, åtminstone inte av egen kraft. Man måste alltid be om ”styrka och mod” för att se på ”livets realiteter” med lugnt och fast sinne, inte äcklad och skräckslagen.

Ibland står man inför Getingars kosmiska panik, upplevelsen av kaos och sönderfall (getingarna flyger in i mig, genom mig), ibland inför en hånfull halvmänsklighet (även Ond ond nalle och Party Animal föreställer precis vem som helst), och även ibland försoning och vila, som Merenmies säkerligen gett det renaste uttrycket i några av sina nunnemotiv: nu är allt bra och vackert, titta bara.

Merenmies döljer själen och anden, hon lämnar dem i deras outrannsaklighet. Hon försöker inte skildra dem symboliskt eller abstrakt. Hon döljer givetvis också Gud, för ”ingen har någonsin sett Gud” (1 Joh. 4:12). Gud, lika lite som själen, kan varken målas eller fotograferas. Det tydligaste kristliga elementet i Merenmies konst är kanske ändå hennes intresse för idén om inkarnation, förkroppsligande, som – i likhet med många andra livskraftiga idéer – är ett mysterium. Genom inkarnationen blir det osynliga synligt, anden blir kropp, men antalet varelser förändras inte. Det finns ingen skillnad eller hierarki mellan anden och kroppen. De är ett, lika goda. Därför kan den kristna läran först förkunna att ingen kan se Gud (och vara fullt ense med vilken ateist som helst) och sedan peka på den sargade manskroppen uppspikad på korset och naturligt utbrista: se där, Gud! I kristendomen finns inget trauma i förhållande till köttet eller kroppsligheten. Den, i motsats till det antika Greklands upphöjda kroppsestetik, hyllar uttryckligen det groteska i kroppen.

I Guds värld är varje köttslig varelse, människa eller djur, ful eller vacker, deformerad eller fullkomlig, ”svart på vitt”, skapad och därmed jämnt. Födelsen, det vill säga förkroppsligandet, är ett oupplösbart avtal om varje köttvarelses existens. Ungefär i den andan visar även Merenmies det kvissliga, bräckliga människoansiktet med dess svarta luftblodådror som växer ut ur ena ögat och berättar utan ironi: Exceptional Beauty.

II

Men är inte Merenmies våldsamma visioner, hennes skräckinjagande bilder, som man obetänksamt säger att ”springer fram ur det undermedvetna”, verkligt ogudaktiga? Borde inte kristlig konst vara harmonisk och regelbunden och andas gudomlig frid? Skildrar inte den här konstnären snarare synden och helvetet än nåden?

Jag konstaterade redan att också kristendomen själv i århundraden illustrerat sig med synnerligen våldsamma och groteska bilder. Dess allra mest officiella och använda bild dryper av blod och ångest. Hur kan kristna känna glädje när de ser på avrättningsredskapet ovanför altaret, korset där den dödsdömdes kropp fortfarande hänger, i stort sett som Baudelaires hängde man? Att de törs!

De kristna ser nog något som inte syns. Eller så syns ljuset bäst i mörker. Kanske en korsfäst är det bästa sättet att beskriva gravens tomhet, uppståndelsen.

Johannes av Korset skrev den berömda andaktsboken Själens dunkla natt på 1500-talet. Han skriver att själen är i säkerhet då den vandrar i natten. Det är mer värdefullt och givande än att vandra längs invanda, väl upplysta vägar. Även resenären måste slå in på okända vägar, det vill säga ut i mörkret, om han vill lära sig något. Just så avslutar Baudelaire Det ondas blommor: ”Vi vill ner, så våldsam är den eld som i vår hjärna brinner, i varats avgrundsdjup i det okända – vad mer om himmel, helvete blott något nytt vi finner!”

”Så är det också med själen”, fortsätter Johannes av Korset. ”Ju mer hon går framåt, desto mer tränger hon igenom mörkret utan att veta vart hon går.”Johannes tankar bottnar i den kristliga synen på omvändelse. En kristen har formligen en plikt att alltid gå mot det okända och ge upp allt det invanda, trots att det alltid väcker oro att närma sig det främmande, som att dyka i djupa vatten.

Johannes av Korset anser att själen är i säkerhet när hon vandrar i mörker även därför att ”hon har lidit där”. Lidandets väg är bättre än glädjens och handlandets väg, för ”när man lider får man kraft av Gud, under det att när man handlar och njuter träder själens svagheter och ofullkomligheter i dagen”. Det är först styrka och hälsa, då människan litar på dem utan att tvivla, som också möjliggör ondska. Svaghet och vilsenhet däremot är tillstånd som är mottagliga för godhet och salig självförglömmelse.

Blicken är, liksom även tanken, ofta stel och konventionell. Instinktivt ser man det vita i Merenmies tuschteckningar som bakgrund, som tomhet, som saknar betydelse. Ögat vill se det svarta som ”kött” och ge endast det ett värde. Men ögat kan missta sig. Det saknar mod och styrka. Kanske det tomma har den största betydelsen? Verk som Universal och Space kanske trots allt är vitt på svart. Men hur svårt är det inte att se bilderna på det sättet!

Och hur svårt är det inte att veta vilketdera konstnären skapade, det svarta eller det vita, och vilketdera som föddes av sig självt.

 

Litteratur:
Baudelaire, Charles 1954: Det ondas blommor. Svensk översättning Ingvar Björkeson. Norstedts, Stockholm 1986.

Johannes av Korset 1905: Själens dunkla natt. Svensk översättning Gudrun Schultz. Karmeliterna, Helsingborg 1959.